Jag tror inte på den svenska levnadsnormen. Jag tror inte att den ger någon äkta livskvalité. Jag tror att det går att leva ett mycket bättre liv än ett liv där målet är att ha ett nyrenoverat kök i en mellanstor villa i ett fint område med trevliga grannar (som jag ändå inte pratar med), ett välbetalt jobb som gör att jag kan åka på utlandssemestrar minst två gånger om året, skidsemestrar varje skollov, köpa en ny bil vart femte år och få färdigplanerade matkassar levererade till min dörr varje vecka.
Den enda vägen
Jag pratade om framtiden med min kollektivkompis häromkvällen, om att bli stor och om att bli det där som man ska bli när man blir stor. Vi pratade om hur åsikter från omgivningen, föräldrar och samhället formar ens livsmål och om hur självklart det kan kännas att gå en utbildning för att bli något som man egentligen inte riktigt har funderat på om man vill hålla på med. Om mina föräldrar är lärare är chansen stor att jag kommer bli lärare, är de läkare är det troligt att jag kommer bli det.
Ofta förväntas det både av din familj och din omgivning att du ska utbilda dig till samma sak, något likvärdigt eller “bättre” än dina föräldrar, kanske ännu mer så om du äldst i en syskonskara.
Att inte göra det möts ofta av stort motstånd och ifrågasättande. Omgivningen vill “skydda” dig från att få det sämre än den levnadsstandard som du är uppväxt med och gör därför det som de kan för att hjälpa dig att behålla den.
Den svenska livsnormen, eller: Att hamna i villagettot
Jag tror att du känner igen dig i det här scenariet, kanske har du till och med gått igenom det: Du går i grundskolan för att kunna söka in på gymnasiet för att kunna söka in på högskola för att kunna få jobb för att kunna tjäna pengar för att kunna betala studielån, bostad och kunna upprätthålla en livsstil som du fått utan att egentligen någonsin ifrågasätta den.
Eftersom den här sortens liv är normen och eftersom hela vårt samhälle är utformat för att vi ska leva så, behöver vi bara följa strömmen för att plötsligt stå i det nyrenoverade köket i den mellanstora villan. Och det här provocerar mig: om jag inte gör starka, aktiva val i någon annan riktning än villagettot så kommer jag hamna där, garanterat.
Företag lägger massor med resurser på att få oss att vilja ha nyrenoverade kök och de senaste prylarna, och staten hejar på eftersom nya kök ger större tillväxt, som ger mer konsumtion, som ger mer tillväxt, som ger mer konsumtion, etc. Och de gör det inte för att de är elaka, utan för att de tror att det är det vi vill ha. Mer tillväxt. För om vi får mer pengar kommer vi bli lyckligare. Eller?
Läs mer »
