Jag tror inte på den svenska levnadsnormen. Jag tror inte att den ger någon äkta livskvalité. Jag tror att det går att leva ett mycket bättre liv än ett liv där målet är att ha ett nyrenoverat kök i en mellanstor villa i ett fint område med trevliga grannar (som jag ändå inte pratar med), ett välbetalt jobb som gör att jag kan åka på utlandssemestrar minst två gånger om året, skidsemestrar varje skollov, köpa en ny bil vart femte år och få färdigplanerade matkassar levererade till min dörr varje vecka.

Den enda vägen

Jag pratade om framtiden med min kollektivkompis häromkvällen, om att bli stor och om att bli det där som man ska bli när man blir stor. Vi pratade om hur åsikter från omgivningen, föräldrar och samhället formar ens livsmål och om hur självklart det kan kännas att gå en utbildning för att bli något som man egentligen inte riktigt har funderat på om man vill hålla på med. Om mina föräldrar är lärare är chansen stor att jag kommer bli lärare, är de läkare är det troligt att jag kommer bli det.

Ofta förväntas det både av din familj och din omgivning att du ska utbilda dig till samma sak, något likvärdigt eller “bättre” än dina föräldrar, kanske ännu mer så om du äldst i en syskonskara.

Att inte göra det möts ofta av stort motstånd och ifrågasättande. Omgivningen vill “skydda” dig från att få det sämre än den levnadsstandard som du är uppväxt med och gör därför det som de kan för att hjälpa dig att behålla den.

Den svenska livsnormen, eller: Att hamna i villagettot

Jag tror att du känner igen dig i det här scenariet, kanske har du till och med gått igenom det: Du går i grundskolan för att kunna söka in på gymnasiet för att kunna söka in på högskola för att kunna få jobb för att kunna tjäna pengar för att kunna betala studielån, bostad och kunna upprätthålla en livsstil som du fått utan att egentligen någonsin ifrågasätta den.

Levnadsstandard

Jag tror att vi behöver lära oss att det finns andra måttstockar att mäta levnadsstandard med. Som barn får vi veta att man inte blir lycklig av pengar. De vuxna säger att det är så, att relationer och andra mjuka värden är viktigare. Men de vuxnas sätt att leva på, ja, hela samhällets sätt att leva på, visar det motsatta.

Trots det så tror jag på det som jag lärde mig som liten. Jag tror att vi skulle må bättre om vi fick mer tid till att vårda våra mänskliga relationer. Jag tror, trots att jag älskar nya prylar, att jag skulle må bättre om jag hade färre ägodelar och delade med mig mer av dem jag har.

Jag tror att jag skulle kunna nöja mig med mindre och ändå känna att jag lever ett rikt liv. Och jag är säker på att det skulle göra jorden till en bättre plats att leva på.

Vi måste stoppa tillväxten

Om vi fortsätter att leva som vi gör så kommer vi att köra slut på jordens resurser. På ett sätt så tror jag att det redan är kört och att vi inte kan stoppa klimatförändringarna längre. Så länge marknaden styr så kommer det inte gå. Jag tror inte heller att vi kan forska oss till stoppade klimatförändringar och utrotad fattigdom, och verkligen inte lita på att framtida teknik kommer kunna rädda oss.

Grejen är ju att vi redan vet vad problemet är. Vi fördelar inte resurser jämnt, utan jordens rikaste procent äger mer än resten äger tillsammans. Och vi som äger mycket konsumerar mer än den här planeten klarar av.

För att lösa de här problemen behövs det inte mer forskning, det behövs aktiv handling. Vi som är rika behöver konsumera mindre. Men det blir svårt om vi inte samtidigt blir fattigare.

Pengars del i problemet

Det kostar ju ganska mycket pengar att tjäna pengar.

Det säger Clara Lidströms granne i UR:s TV-serie De obekväma. (Det avsnittet sätter ord på mycket av det jag tänker, och den här texten har hämtat en hel massa inspiration därifrån. Titta på det.)

Att tjäna pengar kostar pengar. I Stockholm blir det extra tydligt: eftersom bostadspriserna här är absurt höga krävs ett välbetalt jobb för att du ska ha råd att bo här. Ett välbetalt jobb ger dig större möjligheter att köpa annat också, både saker och tjänster, och eftersom du har möjligheten kommer du konsumera mer.

Det stora problemet är inte pengarna i sig, utan att tillgång till pengar alltid leder till ökad konsumtion. Jag märker att jag blixtsnabbt anpassar mina vanor efter hur mycket pengar jag har, och många känner nog igen sig i fenomenet att det är ungefär lika mycket kvar på kontot i slutet av månaden oavsett hur mycket pengar som kommit in den månaden.

En låginkomsttagare i lägenhet som varken handlar ekologiskt eller sopsorterar lever ändå oftast mer miljövänligt än de som tjänar mer och lever på ett sätt som enligt våra normer verkar vara ett bra miljöbeteende, visar studier. Häri ligger pengarnas problem.

Livet jag längtar efter

I slutet av Clara Lidströms avsnitt av De obekväma säger hon, lite parafraserat:

Det är lätt att man tänker att frihet handlar om hur mycket pengar man har, men för mig handlar det också mycket om hur lite utgifter man kan ha. Hur lite kan jag leva på och ändå känna att jag har ett rikt liv?

För mig handlar den målbilden konkret om en gårdskommunitet där jag får leva ett helt liv, ett liv där jobb, umgänge, bön och ledighet får vävas samman till en helhet. I det tror jag att jag skulle känna mig rik utan att äga så mycket och kunna leva utan att slita onödigt på jorden.

Det livet vill jag ha.

···

Den här texten är helt klart skriven ur ett medelklassperspektiv, dessutom av en vit medelklassman som har, relativt, massor med pengar på banken. Det är jätteenkelt för mig att leka med de här argumenten, för jag riskerar typ ingenting om jag skulle testa att flytta ut på landet: jag har massor med skyddsnät omkring mig och skulle snabbt kunna komma tillbaka till en ekonomiskt hög levnadsstandard. Jag förstår att det inte är lika enkelt för andra. Men så riktar sig det här inte heller till låginkomsttagare utan till de som tjänar mer än vad som behövs. Såna som jag.