Hej på er! Jag heter Tobias. Jag är tjugotvå år gammal, och det är ju inte så mycket, men å andra sidan har jag ju aldrig någonsin tidigare varit så här gammal, och har aldrig förr haft så här mycket livserfarenhet. Så trots min ringa ålder och med lite hjälp av den helige anden så hoppas jag att jag har något att förmedla här idag.

För åtta år sen hade jag precis börjat konfirmationen här i den här kyrkan, och tänk hur det kan gå då. Jag var med i den här församlingen fram till att jag flyttade till Stockholm för tre år sedan, där jag var ungdomsledare fram till i somras. Numera bor jag i ett kollektiv i Alby tillsammans med tre vänner.

Jag var här för knappt ett år sedan och predikade, och den gången pratade jag en del om ledarvård och om att ta hand om och vara förebilder för varandra, att vi behöver ta hand om varandra i församlingen, hela tiden och åt alla håll. Jag använde mig av bilden av ett föräldraskap där vi i församlingen är förvaltare av varandras liv. Det var då, och nu idag ska jag prata om ett annat förvaltarskap: förvaltarskapet av pengar. För idag kommer det att handla om Guds ekonomi. Jag ska prata om pengar, om att ha dem och om att inte ha dem, och så ska jag prata om några coola grejer också.

För att få lite grepp och bakgrund så börjar vi med den gammaltestamentliga texten, från Första Kungaboken. Det är en fantastisk berättelse, den om Elia och änkan med mjölet och oljan! Det en berättelse som är väldigt lik en annan berättelse som jag är säker på att ni känner till: Jesus är ute och predikar en bit utanför en stad. Det har kommit mycket folk, och han predikar rätt länge för dem. Han predikar så pass länge att lärjungarna börjar skruva på sig och lite lätt antyda att “du, Jesus, ska vi inte låta de här människorna få gå hem och äta lite.” Det är ju rimligt liksom. Människorna som är där behöver ju mat. Men Jesus säger att nej, “Ge dem något att äta, ni själva”. Lärjungarna blir lite stötta och undrar “Ska vi gå och köpa bröd för 200 denarer åt dem och ge dem att äta?”, lite som att säga “Är du inte riktigt klok eller?” Det var nämligen lika mycket pengar som ungefär 200 dagslöner, alltså en väldig massa pengar.

“Hur många bröd har ni?” frågar Jesus vidare och då går lärjungarna ut bland människorna och kommer tillbaka med fem bröd och två fiskar. Fem bröd och två fiskar till fem tusen män och ytterligare massor med kvinnor och barn. Det är långt, långt ifrån tillräckligt. Men så tar Jesus brödet och fiskarna, välsignar det och låter lärjungarna börja dela ut maten till folket. Och när alla har ätit sig mätta finns det tolv korgar med bröd- och fiskbitar kvar. Det är ju helt orimligt.

Och när jag hört den här berättelsen så har jag oftast tänkt: “Det här är en bra berättelse som visar på att Jesus är Guds son. Coolt mirakel och så, men sånt händer ju inte annars, och det finns absolut ingen chans att jag skulle kunna få vara med om det. Ingen överhuvudtaget.” Men jag har insett att jag nog måste börja tänka om lite när jag har börjat gräva lite i andra texter. För grejen är att vi inte bara har Guds son Jesus. På den lite mänskligare sidan hittar vi ju faktiskt Elia, som visar något annat för oss. Elia är en gudsman som går med Gud, och Gud säger en dag åt honom att han ska gå till en annan stad och att han där ska hitta en änka som Gud har befallt ska ge honom mat. När Elia kommer fram till änkan säger hon att hon inte ens har en brödkaka att dela med sig av; hon har knappt mjöl och olja nog att baka bröd så att det ska räcka till både henne och hennes son, och som om det inte vore nog så berättar hon att när det väl är slut så kommer de att svälta.

Hur tänkte Gud nu? Alltså, på riktigt? Hur lätt hade det inte varit att skicka Elia till ett hushåll där det fanns gott om mat? Inte så svårt. Men Gud har, som så ofta, en annan plan.

“Var inte rädd” säger Elia till änkan. “Gå och gör som du har sagt, men baka först en liten brödkaka åt mig och kom hit ut med den. Sedan kan du baka åt dig själv och din son. Ty så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan skall inte ta slut och oljan i kruset inte tryta fram till den dag då Herren låter regnet falla över jorden.” Och änkan gjorde som Elia sa åt henne, och tänk! Det räckte och blev över! Helt orimligt, men inte på något sätt omöjligt för Gud.

Det är där de här texterna går ihop. De beskriver samma sorts under, och poängen är att det inte är Elia eller Jesus som på något magiskt sätt får allting att konstant mångfaldigas – det är Gud som ser till att blir så! Och vidare var det Gud som gjorde människor som apostlarna mötte friska, som gjorde att de blinda kunde se och att de lama kunde gå. Och det fortsätter att vara så, även i vår tid. Vi kan få vara förmedlare, men det är Gud som ytterst ser till att saker händer.

I en biografi om den kristna holländskan Corrie Ten Boom, som under andra världskriget placerades i ett koncentrationsläger för att hon hade skyddat judar, finns det beskrivet hur en liten flaska med vitaminer vägrade ta slut inne i koncentrationslägret. Hon försökte först att bara ge åt de allra svagaste för att det skulle räcka så länge som möjligt, men snart var även de svagast ett tjugotal personer. Men, så står det i boken: “Och ändå, varje gång jag lutade flaskan dök en droppe upp på toppen av glasproppen. Det var inte sant! Jag höll upp den mot ljuset och försökte se hur mycket som var kvar, men det mörkbruna glaset var för tjockt för att se igenom.” Veckorna går och vitaminerna tar inte slut. Vid en första anblick orimligt, men alltså inte det i Guds rike.

Vi går tillbaka till dagens episteltext, som är hämtad från Apostlagärningarnas fjärde kapitel. I den får vi följa med till Jerusalem inte alls lång tid efter att Jesus först uppstått och sedan stigit upp till himlen. Vi är ännu närmare pingstdagen då den första kristna församlingen bildades och i samma veva fick omkring tre tusen nya medlemmar. På en eftermiddag. Det är en annan berättelse, men ska vi inte ta och stanna upp ett kort ögonblick ändå och reflekterar lite över det. Tre tusen människor. Halleluja! När vi kommit fram till Apg 4 så skriver alltså aposteln Johannes “Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov.”

Wow alltså! Här har vi en församling som är så nära varandra att de helt släpper det här med att äga själva och istället bestämmer sig för att ha allting gemensamt. Och det står att de har Gud med sig på tåget också och att ingen av dem lider någon nöd. Varför gör de inte det? Jo, för att de lever i Guds rike.

Gud har satt oss kristna, och ni och oss som församling, på den här jorden, i den här världen, för att breda ut Guds rike. Det innebär att Gud, rent praktiskt, vill använda oss till det. Guds rike innebär många saker, och förenklat skulle man kunna beskriva det som himmelriket på jorden. Här på jorden är Guds rike en stat bland alla andra stater. Det har en huvudstad: det nya Jerusalem, en nationalsången som kanske är O store Gud, och statsskicket är demokratisk diktatur, för Gud regerar där för evigt, enväldigt, och om det skulle bli val så skulle Gud få alla rösterna. Guds rike, eller himmelriket, nämns av Jesus närmare hundra gånger i evangelierna, så det är något riktigt viktigt.

Hur gör vi då för att breda ut Guds rike? Jo, vi ser till att leva Guds rike. Och här är den första församlingen någonting på spåret. Hur många här inne äger en slagborr? Hur många gånger om året använder du den skulle du säga? Jo, jag bor som sagt i ett kollektiv, och vi har ingen, så… istället för att köpa en så lånade vi en av några i församlingen. De får inget för det, men de behövde inte använda den just då, och då blir det naturligt att såklart låna ut den. Att ta ett steg bort från ägandet och mer och mer sluta tänka på sina ägodelar som sina och istället dela med sig av dem blir ett väldigt enkelt sätt att få lite Guds rike här på jorden. Den första församlingen hade allt gemensamt, och det är rimligt att tro att det kommer vara så i himlen också. Och vi har också möjligheten att ha det så. Alla slagborrar som vi har tillgång till här inne, är det så att vi verkligen behöver dem alla? De delade upp sina tillgångar mellan sig också, den första församlingen. Alla gav vad de hade, och sedan delades det ut, till var och en efter dens behov. Och vad innebar det? Jo, de fattiga i församlingen behövde inte längre vara fattiga, eftersom de andra delade med sig av det de hade. Ingen av dem led någon nöd.

Ibland pratar jag med folk som säger att “vi har fått ett uppdrag att förvalta de pengar vi har fått av Gud på ett bra sätt”. När vi pratar vidare så brukar det, tyvärr, komma fram att det som menas är att “det är viktigt att ha pengar”. Och visst, för att bekämpa och få bort fattigdom behöver vi såklart ha pengar att förvalta. Men vi får inte lura oss med att det är eller skulle vara klokt och bra att göra det genom att ha pengarna på ett sparkonto på banken. Nej, det som behövs är ju en omfördelning av pengarna – att vi ger av vårt överflöd till de som inte har tillräckligt. På det sättet bekämpar vi fattigdomen i världen. Visst kan det vara bra med mikrolån, att lära folk fiska istället för att ge dem fisk och andra system utvecklade för att bekämpa fattigdom, men allvarligt talat så kan jag ju lika gärna köpa en get åt den där fattiga familjen i Bangladesh istället för att ge dem ett lån som dels försätter dem i skuld, och dels ger mig pengarna tillbaka, särskilt när vi de facto har otroligt mycket mer pengar.

Och jag kanske gör det för enkelt det här. Kanske är jag för naiv. Jag vet inte. Jag vet att det ofta blir enkelt att utnyttja system som baseras på givande. Det är så, men Jesus sa inte att “dela med er av era pengar, men bara till de som ni vet kommer betala tillbaka och, just det, ta ut en skälig ränta också.”. Nej, Jesus sa “ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor“. Delandets ekonomi är annorlunda den här världens, och fungerar nog inte heller så bra i en världslig kontext, men i Guds rike är det annorlunda. Det blir extra tydligt när Johannes beskriver delandet i församlingen: de sålde sina tillgångar och så delade de ut åt var och en efter hans behov. Och igen: ingen i församlingen led någon nöd.

Hur skulle det fungera för oss då? Utan pengar på banken så står en ju rätt blottad om något skulle hända och det skulle behövas mer pengar än vanligt. Om bilen går sönder, eller om en tand behöver dras ut, eller om hela köket behöver renoveras så behövs det mycket pengar. Det går inte att klara sig själv ur en sådan situation om en inte har det där sparkontot på banken. Men om en hel församling skulle fungera på det sättet att de hade allt gemensamt, ja då skulle det inte alls bli lika svårt! Varför? Jo, för då finns det massor med personer som just den månaden inte behöver renovera köket eller dra ut någon tand, och alltså inte behöver alla sina pengar. Visst, vissa kommer att ge mer än andra, och vissa kommer att få mer än andra, men det är poängen och det allt handlar om: till var och en efter behov och från var och en efter förmåga. Dessutom handlar Guds ekonomi inte bara om pengar. Kanske finns det några i församlingen som är världsbäst på att renovera kök, laga bilar eller dra ut tänder. Poängen blir att vi inte klarar av något av det här själva, men tillsammans kan skapa en annan ekonomi.

När vi sen har börjat dela med oss till varandra av prylar, pengar och oss själva så kommer vi antagligen att upptäcka att vi får en hel del pengar över. Vad ska vi göra med dem? Jo, vi fortsätter att utrota fattigdom. Det finns kristna på andra håll i världen som inte har så mycket pengar. Och när vi ber för dem, så måste vi i samma andetag fundera på om det finns något som vi kan göra för att hjälpa dem. Och jag tror att vi upptäcker att vi kan det då. Och om det, mot förmodan, skulle fattas pengar i slutet av en månad så har ju Gud, som vi redan har pratat om, en tendens att spä på en del när för lite ska räcka till många. Mat till fem tusen. Elia och änkan. Vitaminerna i koncentrationslägret.

Guds ekonomi är alltså rätt olik vår och säger inte att den som spar, den har, utan istället att den som delar med sig inte bara kommer att ha i det här livet, utan också sen i himmelriket. Samla inte skatter på jorden, utan ge och dela med er. Till var och en efter behov, från var och en av er efter förmåga.

Amen.