Sång av Särla (Emil Svanängen)

Gör mig stark, jag ber att Du håller mig
Bo i mig
Gör mig stark
Lev i mig, Du vet jag vill älska Dig
Bo i mig
Gör mig stark

Så bär mig Gud i Dig
Bär så långt det går
Jag slutade försöka för länge sen

Så bär mig Gud i allt
Bär så långt det går
Och trodde jag på Dig snälla stå kvar hos mig

När jag vaknar i mardrömssvettiga lakan bo i mig
Gör mig stark
Lev i mig
När allting rasar
När hela världen ramlar
Bo i mig
Gör mig stark
Lev i mig

Så bär mig Gud i Dig
Bär så långt det går
Jag slutade försöka för länge sen

Så bär mig Gud i allt
Bär så långt det går
Och trodde jag på Dig stå kvar hos mig

Läs mer »

En sommarkväll i mitten av augusti för några år sedan klev jag in i Magasinet på festivalen Frizon och fullständigt golvades.

På scenen stod Emil Svanängen med sina musiker och framförde den vackraste pop jag någonsin hade hört. Publiken sjöng med i något som bäst kan beskrivas som matsatsen till en hockeykör. Emil stannade upp och berättade att han brukade berätta om hans svenska publik när han var ute och turnerade. ”De sjunger så rent att de fasar ut varandra.” Och jag tror nästan att vi gjorde det.

Efter det har Emil blivit en av mina absoluta favoritartister. Han har gjort musik både på svenska (Särla) och engelska (Loney Dear), och allting låter bara så bra. Här ovan hittar du en fantastisk inspelning – en av de första – av Young Hearts från hans senaste album Hall Music.

Lovsång av Stighult

Vid den hand jag tog
vid Ditt löftes ord
Jag sträcker mig på nytt igen
i min svaga tro
vid min viljas bro

Vid min känslas slut
när min ton dött ut
Jag vill att Du ska se mig här
i Din blick jag står
vid min viljas bro

Herre möt mig där
endast Du mig bär
vid min anings slut
Herre möt mig där
vid den hamn jag bär
i mitt hjärtas djup

Herre möt mig där, Herre möt mig där…
Herre möt mig här, Herre möt mig här… Läs mer »

När jag och några vänner firade en födelsedag gick vi in på Armémuseum i Stockholm och ritade med gatkrita på en pansarvagn som stod på gården. Jag hann ta den här bilden innan en säkerhetsvakt fick oss att torka bort det vi ritat och skrivit.

Ps 46:10

På stolpen där vår brevlåda hängde satt små plåtskyltar med olika bokstavs- och sifferkombinationer. Ni har säkert sett dem ni också – de brukar sitta på lyktstolpar, husknutar eller, som i det här fallet, på ensamma stålrör vid sidan av vägen. Just den här stolpen stod och står fortfarande utanför mitt föräldrahem på Hagvägen i det som kommunen försöker marknadsföra som Kungariket Kungsör. I det, först gröna och sedan gula, kedjehuset bodde jag från att jag var bara några veckor gammal till en solig dag i augusti 2010 då jag nitton år gammal samlade ihop och lade det som jag ansåg vara det viktigaste av mina tillhörigheter i en bil och flyttade till Stockholm. Då var jag nog inte säker på att det var det jag gjorde, men med tiden så blev det så det blev. Nu, två och ett halvt år senare, har jag hunnit bo på inte mindre än sex platser som jag kallat hemma, och flyttat inom den stora staden vid lika många tillfällen. Jag har burit många sängar i många trappor.

För rätt länge sen skämtade jag på En tallrik kål. Oftast var det riktigt riktigt dåligt, men då och då tror jag att jag lyckades rätt bra. Hur som helst var det otroligt roligt, och det är bland annat därför som jag bestämt mig för att göra det här igen. Men den här gången tänker jag inte skämta så mycket. Kanske inte alls faktiskt. Istället hoppas jag att jag ska få ha inspiration att blogga om viktiga grejer på en plats där jag också kan lägga upp mina kreativa alster. Och jag tror att det kan gå.

Det tog lång tid innan jag fick reda på vad siffrorna och bokstäverna på stolpen betydde, men nu vet jag åtminstone det ena, och om jag idag skulle plocka fram 100-metersmåttbandet som jag köpte när jag var nio år skulle jag se att det mycket riktigt var 6,6 meter från stolpen där min gamla brevlåda sitter till brunnslocket märkt NB, där lite längre ner på gatan.

Välkomna.