Helt plötsligt insåg jag att jag ju inte alls var särskilt sugen på att tjäna pengar den här hösten. Jag ryckte tag i Magnus och frågade om de behövde ideella. Han sa att jag var välkommen.

Just nu jobbar jag ideellt två-tre dagar i veckan på Equmenias kansli i Alvik. Jag tjänar inga pengar utan lever på det jag fick över när jag arbetade som ungdomsledare, en låg hyra, då och då lite dumpstrad mat. Och det är ett rätt gott liv faktiskt. För första gången på ett par år har jag ordentligt med tid till att umgås med de jag inte hunnit umgås med, göra ideella grejer som inte fått plats i kalendern, blogga, se TV-serier som… Okej, jag ser varken mer eller mindre TV-serier nu än förr, på gott och ont. Men så hinner jag vara ute i skogen, också. Och jag tror att jag har fått mersmak.

Eftersom vi så ofta presenterar oss med vad vi gör har jag hamnat i en hel del samtal där jag har fått berätta om mitt ideella jobb. En vanlig reaktion är “Va? Hur klarar du dig?” och då får jag förklara att det inte är några problem. Vid ett par tillfällen har jag stött på personer som nästan försökt ursäkta mig med något i stil med “Ja, det kan såklart vara en bra merit att ha arbetat volontärt på en ungdomsorganisation”. Jag har nog mest nickat lite instämmande vid de tillfällena, men inom mig har jag velat säga: “Nej, alltså, jag är inte så intresserad av meriter. Jag gör ju inte det här jobbet för mig, utan för Guds rike.” För jag tror mer och mer att det är så jag tänker och känner. Saker som karriär och löneförhöjning har blivit mer och mer ointressant.

···

En kväll i förra veckan träffade jag några vänner och vi började helt odramatiskt prata om att släppa allt, flytta till en gård och börja leva. Jag har tänkt i de banorna tidigare och rationaliserat bort det som något fint men i praktiken omöjlig. Men den där kvällen upptäckte jag att jag inte var ensam. En efter en började vi ifrågasätta varför vi ska leva det här livet med gilla-hets och den ständiga jakten på mer. Mer pengar, mer prylar, fler Instagrambilder som ger fler likes, större lägenhet med bättre läge och snyggare inredning. Livet måste handla om något annat, sa vi.

Vi sa att vi ville leva gemenskap – ge den möjlighet att hinnas med. Vi drömde om en bondgård med höns, kor, en tupp och arbetshästar. Vi drömde om en plats där färre saker sökte efter vår uppmärksamhet och där vi skulle få leva närmare både varandra och det vi lever av och för. Vi drömde om kvällar framför brasan, morgnar i ladugården och vedhuggning. Vi drömde om att få leva ett helt annorlunda liv mot det vi lever idag. Och vi drömde samma drömmar.

Vi pratade en del om djuruppfödning. Gissade mest. Jag har inte mycket mer än en aning om hur det går till att driva en gård, och ännu mindre om hur mycket en behöver odla och föda upp för att kunna vara självförsörjande. Vi kom fram till att det kanske inte är det viktigaste, men att andra människor hade klarat av det tidigare och att vi också är människor. Vi sa att vi kan göra allt i steg, ett i taget.

Kanske händer det.