I mitten av januari i år åkte jag till Indien för att vara ledare på lärjungaskolan Apg29. Det skulle visa sig bli tre av de viktigaste månaderna i mitt liv. Här är ett kort vittnesbörd som jag skrev veckan efter att jag kommit hem, om vad till och med ett muttrat “okej då” till Gud kan bli.

Utan att riktigt fatta hur det hade gått till var jag, en varm och tidig fredagmorgon, ändå där i taxin som rusade fram mellan lastbilarna ut ur Mumbai. Gud hade tagit med mig till Indien.

Litegrann kändes det som om hela den här Indienresan var mot min vilja. Jag har aldrig varit intresserad av att åka utomlands; när jag hörde vänner berätta om deras reseupplevelser, oavsett om det handlade om semestrar eller typ bibelskolor som Apg29, tyckte jag att det var intressant och spännande, men jag var också helt säker på att det inte var någonting för mig. Och idén om att åka utomlands för att komma närmare Gud verkade inte helt logisk för mig, för Gud fanns väl ändå lika mycket i Sverige? Men trots att jag var skeptisk visade Gud för mig att det ändå var planen att jag skulle iväg, så jag muttrade ett “okej då” och började söka visum och boka flygbiljetter. Knappt en månad senare lyfte planet från trygga Sverige, och tolv timmar senare landade vi i ett gigantiskt Indien fullt av folk.

Gud är fantastiskt duktig på det där, att ta något du egentligen inte vill göra och visa dig att “jo, det är här jag vill ha dig, och oroa dig inte för vad du ska göra: jag är verkligen med dig”. Och det blev otroligt tydligt. I Sverige är det rätt enkelt att lita på att en kan göra saker i sin egna kraft, utan Gud, men nu hade jag blivit satt i en position där jag behövde Gud hela tiden. Det blev jätteviktigt att be, både när saker var fantastiska och när de var jättejobbiga. Jag skulle tro att jag bad mer den första första veckan i Indien än jag förut gjorde en vanlig månad i Sverige. Och Gud var nära. Han utmanade mig till att tala om Jesus med människor jag aldrig träffat, bar mig genom sjukdomsnätter, pekade på gåvor som Han lagt ner i mig och visade ett nytt, mer helt sätt att vara lärjunge på.

Jag fick för första gången riktigt känna hur det är att vara främling: att vara uttittad, inte förstå språket och behöva leva i en kultur som jag inte är van att vara i. Men jag fick också se storheten i församlingen. Vart vi än gick så blev vi mottagna med öppna armar, för Guds församling har inga nationsgränser, bryr sig inte om kulturskillnader. Vi hamnade i våra syskons hem och fick be och lovsjunga med dem, äta tillsammas med dem och prata om våra erfarenheter med Gud tillsammans med dem. Ibland förstod vi inte varandras ord, men det räckte ändå. Bara att veta att vi hade blivit räddade av samma gud var tillräckligt för att kunna glädjas tillsammans med varandra.

Mest av allt har tiden i Indien fått mig att förstå att livet med Jesus är så mycket bredare, djupare och högre än jag trodde, och att det faktiskt är möjligt att leva ett liv där jag kan följa Jesus helt och hållet, i allt jag gör. Jag har fått en ännu tydligare rikting i mitt liv; nu vill jag verkligen följa Jesus med allt jag har, ge allt och vinna allt. Jag har ingen aning om vart det kommer ta mig, var jag kommer hamna eller vad jag kommer göra hela mitt liv – och för första gången i mitt liv känns den grejen inte jobbig utan jättespännande! För jag vet en sak i alla fall: Gud är, i hela sin treeninghet, helt verklig och har lovat att alltid vara med mig, i allt.