Guide för att inte hamna i villagettot

Jag tror inte på den svenska levnadsnormen. Jag tror inte att den ger någon äkta livskvalité. Jag tror att det går att leva ett mycket bättre liv än ett liv där målet är att ha ett nyrenoverat kök i en mellanstor villa i ett fint område med trevliga grannar (som jag ändå inte pratar med), ett välbetalt jobb som gör att jag kan åka på utlandssemestrar minst två gånger om året, skidsemestrar varje skollov, köpa en ny bil vart femte år och få färdigplanerade matkassar levererade till min dörr varje vecka.

Den enda vägen

Jag pratade om framtiden med min kollektivkompis häromkvällen, om att bli stor och om att bli det där som man ska bli när man blir stor. Vi pratade om hur åsikter från omgivningen, föräldrar och samhället formar ens livsmål och om hur självklart det kan kännas att gå en utbildning för att bli något som man egentligen inte riktigt har funderat på om man vill hålla på med. Om mina föräldrar är lärare är chansen stor att jag kommer bli lärare, är de läkare är det troligt att jag kommer bli det.

Ofta förväntas det både av din familj och din omgivning att du ska utbilda dig till samma sak, något likvärdigt eller ”bättre” än dina föräldrar, kanske ännu mer så om du äldst i en syskonskara.

Att inte göra det möts ofta av stort motstånd och ifrågasättande. Omgivningen vill ”skydda” dig från att få det sämre än den levnadsstandard som du är uppväxt med och gör därför det som de kan för att hjälpa dig att behålla den.

Den svenska livsnormen, eller: Att hamna i villagettot

Jag tror att du känner igen dig i det här scenariet, kanske har du till och med gått igenom det: Du går i grundskolan för att kunna söka in på gymnasiet för att kunna söka in på högskola för att kunna få jobb för att kunna tjäna pengar för att kunna betala studielån, bostad och kunna upprätthålla en livsstil som du fått utan att egentligen någonsin ifrågasätta den.

Eftersom den här sortens liv är normen och eftersom hela vårt samhälle är utformat för att vi ska leva så, behöver vi bara följa strömmen för att plötsligt stå i det nyrenoverade köket i den mellanstora villan. Och det här provocerar mig: om jag inte gör starka, aktiva val i någon annan riktning än villagettot så kommer jag hamna där, garanterat.

Företag lägger massor med resurser på att få oss att vilja ha nyrenoverade kök och de senaste prylarna, och staten hejar på eftersom nya kök ger större tillväxt, som ger mer konsumtion, som ger mer tillväxt, som ger mer konsumtion, etc. Och de gör det inte för att de är elaka, utan för att de tror att det är det vi vill ha. Mer tillväxt. För om vi får mer pengar kommer vi bli lyckligare. Eller?

Läs mer »

Ett år utan schampo

Jepp. I dag var det ett helt år sedan jag använde schampoo senast, kanske var det för sista gången någonsin. Det kan låta sjukt. Hur mår mitt hår egentligen, är det inte jättesmutsigt, hur mår jag? Rätt bra, nej – tvärtom, och jodå: jag mår bra tack. Slutade använda tvål i duschen några månader senare också. Mer om det längre ner.

Det började, såklart, som ett experiment. (Jag gick natur på gymnasiet. Det har lämnat spår.) Jag hade varit några månader i Indien, levt med en hink vatten som ”dusch” och för att förenkla för mig började det gå längre och längre mellan hårtvättarna. Mot slutet av mina tre månader där tvättade jag håret var 7:e till 10:e dag. Sista tvätten gjorde jag samma dag som vi åkte till flygplatsen. Jag lämnade kvar det lilla som fanns kvar i schampoflaskan, och hade inte heller något schampo kvar i lägenheten i Sverige. Vilken möjlighet! Jag bestämde mig för att testa att inte tvätta håret alls på en månad, helt enkelt för att se vad som skulle hända. Skulle det bli fettigt? Jättetorrt? Snart skulle jag få veta!

Under den här månaden tror jag att jag sköljde håret med vatten ett par gånger, kanske inte. Hur som helst så märkte jag nästan ingen skillnad. Visst, de första dagarna var som vanligt efter en tvätt: ett par dagar var håret fint, för att sedan bli lite fetare. Men nu när jag inte tvättade håret igen så drog sig fettigheten tillbaka lite grann.

Vatten_folk som badar Läs mer »

Går det att duscha utan tvål?

Det korta svaret är: ja!

Det lite längre: Jepp, inga problem. Jag tror att det var för ungefär nio månader sen som jag bestämde mig för att testa att sluta använda tvål på kroppen när jag duschade. Det var ett experiment rätt goda utsikter: en kompis hade precis berättat att han inte använt det på ett par år, och att han tyckte det funkade toppen. ”Svett är vattenlösligt”, sa han. “Hmm!”, sa jag. Jag kände mig övertygad.

Sen finns det inte så mycket mer att säga. Jag slutade använda tvål, gnuggade lite mer än vanligt på fötterna och i armhålorna. Jag är klar i duschen på kortare tid är förr och min hud mår bättre. Win för klimatet och win för mig.

Men, luktar du inte äckligt?
Nej. Åtminstone så påstår mina kompisar och kollektivsyskon att jag inte gör det. Har inte märkt nåt själv heller. Har gjort deodorant av alun, men den använder jag bara ibland. Luktar inte artificiell frukt längre, men vem vill göra det egentligen?

Har du blivit mer sjuk nu än innan du slutade med tvål?
Ingen aning. Kanske, kanske inte. Antagligen inte. Om något så borde jag på sikt få ett bättre immunförsvar. Och självklart så tvättar jag fortfarande händerna med tvål. Nåt annat vore idiotiskt.

Det var det.

Indien – ett kort vittnesbörd

I mitten av januari i år åkte jag till Indien för att vara ledare på lärjungaskolan Apg29. Det skulle visa sig bli tre av de viktigaste månaderna i mitt liv. Här är ett kort vittnesbörd som jag skrev veckan efter att jag kommit hem, om vad till och med ett muttrat ”okej då” till Gud kan bli.

Pune in the morning

Utan att riktigt fatta hur det hade gått till var jag, en varm och tidig fredagmorgon, ändå där i taxin som rusade fram mellan lastbilarna ut ur Mumbai. Gud hade tagit med mig till Indien. Läs mer »

Långfredan

Ibland händer det att folk utanför kyrkan fångar innebörden i vad vi tror på bättre än vi själva gör. Promoe gör det i den här låten, skriven för barnprogrammet Gabba Gabba. Ladda ner eller lyssna på låten här.

Rappare poppar champagnen, lever det godaste livet;
ord som lycka och frihet det tar dom sen länge för givet
För idag har ingen tid med martyrer
så jag är underground som långfredag; det ser ni väl på frisyren?
Ingen mainstreamskit som julen när Han föds
Det här är seriöst; vi snackar liv och död
Vi snackar i tungor; musiken gör mig religiös
Snackar över takten, fuckar åt makten och bryter bröd

Långfredan
Han dog för våran skull
Långfredan
Ingen tid för kycklinggull
Långfredan
Han hängde hela långfredan
Långfredan
med Jesusskägget i brevlådan

Årets längsta dag må vara sommarsolståndet me-men
snackar vi hur det känns är det utan tvekan långfredagen
Sitter med gråten i halsen i mörkret och undrar ”Hur går det sen?”
som vi inte vet historien och känner till uppståndelsen
Långfredan är djävligt real
som att spikas upp på ett kors
Och tänk på det här nån gång när du sitter och fikar i påsk
Jesus starta uppror som reta dom rika förstås
så alla revolutionärer: fira med oss!
Den går:

Långfredan
Han dog för våran skull
Långfredan
Ingen tid för kycklinggull
Långfredan
Han hängde hela långfredan
Långfredan
med Jesusskägget i brevlådan

Promoe – Långfredan

Längtan efter ett annat liv

Helt plötsligt insåg jag att jag ju inte alls var särskilt sugen på att tjäna pengar den här hösten. Jag ryckte tag i Magnus och frågade om de behövde ideella. Han sa att jag var välkommen.

Just nu jobbar jag ideellt två-tre dagar i veckan på Equmenias kansli i Alvik. Jag tjänar inga pengar utan lever på det jag fick över när jag arbetade som ungdomsledare, en låg hyra, då och då lite dumpstrad mat. Och det är ett rätt gott liv faktiskt. För första gången på ett par år har jag ordentligt med tid till att umgås med de jag inte hunnit umgås med, göra ideella grejer som inte fått plats i kalendern, blogga, se TV-serier som… Okej, jag ser varken mer eller mindre TV-serier nu än förr, på gott och ont. Men så hinner jag vara ute i skogen, också. Och jag tror att jag har fått mersmak. Läs mer »

Predikan om Guds ekonomi

Den här predikan hade jag i S:t Eskilskyrkan i Eskilstuna den 8 september 2013. De texter jag utgår från är hämtade ur 1 Kung 17:8-16 och Apg 4:32-35.

Hej på er! Jag heter Tobias. Jag är tjugotvå år gammal, och det är ju inte så mycket, men å andra sidan har jag ju aldrig någonsin tidigare varit så här gammal, och har aldrig förr haft så här mycket livserfarenhet. Så trots min ringa ålder och med lite hjälp av den helige anden så hoppas jag att jag har något att förmedla här idag.

För åtta år sen hade jag precis börjat konfirmationen här i den här kyrkan, och tänk hur det kan gå då. Jag var med i den här församlingen fram till att jag flyttade till Stockholm för tre år sedan, där jag var ungdomsledare fram till i somras. Numera bor jag i ett kollektiv i Alby tillsammans med tre vänner.

Jag var här för knappt ett år sedan och predikade, och den gången pratade jag en del om ledarvård och om att ta hand om och vara förebilder för varandra, att vi behöver ta hand om varandra i församlingen, hela tiden och åt alla håll. Jag använde mig av bilden av ett föräldraskap där vi i församlingen är förvaltare av varandras liv. Det var då, och nu idag ska jag prata om ett annat förvaltarskap: förvaltarskapet av pengar. För idag kommer det att handla om Guds ekonomi. Jag ska prata om pengar, om att ha dem och om att inte ha dem, och så ska jag prata om några coola grejer också. Läs mer »